Trauma att lämna hunden ensam

Textstorlek:

Så var det oundvikliga ett faktum. Nervositeten var påtaglig – hur skulle det gå? Vad var det som orsakade sådan vånda hos mig i helgen? Jo, lillgrabben, det vill säga den lilla vita hunden, skulle vara ensam hemma i ett par timmar. Det är något som han aldrig tidigare behövt vara. Han har varit vår ständige följeslagare på vad det vara må även om han får ligga i sin bur i bilen och vänta på oss. Där vet han i alla fall att vi kommer tillbaka för så har det alltid varit. Men vad betyder det att matte och husse lämnar mig ensam hemma?

Det som var orsaken till ”traumat” hos mig var att jag och den bättre hälften skulle på konsert. Normalt hade den lilla vita fått följa med och vänta i sin bur i bilen men nu var det allt för kallt.

Att det var något på gång förstod han tidigt eftersom matte inte brukar måla läppar och fixa till håret då vi bara är hemma. Och husse drog på sig kläder som brukar betyda att vi skall någonstans – med betoning på vi.

Jag och den bättre hälften smet helt enkelt ut och hunden såg uppriktigt förvånad ut då kopplet blev hängande på väggen och dörren stängdes efter oss. Det tog en stund, dock inte så lång, innan han började skälla som för att säga:

”Hallå, ni glömde mig. Vad är det här, så här skall det inte gå till!”

Sedan, på konserten med irländsk folkmusik där man fick lyssna uppmärksamt för att förstå texterna, var i alla fall min koncentration riktad åt ett helt annat håll. H ur har den lilla vita det? Står han där i fönstret och trycker sin lilla svarta nos mot fönstret? Ylar han förtvivlat? Kommer han någonsin att förlåta oss? Eller resignerar han bara och går och lägger sig? Tänk om han inte bryr sig?

Jag vet inte vad som vore värst. Att han längtar ihjäl sig efter oss eller att han inte bryr sig. Hur jag än vände och vred på det så var det ändå som att måla fan på väggen.

När så konserten var slut var spänningen stor över hur det skulle bli då vi kom hem. Skulle hunden vara sur och strunta i oss? Har han i ren protest pinkat ned hela huset? Oron steg då vi klev ur bilen och ingen hund syntes på sin kudde där i fönstret. Det var det jag visste, han brydde sig inte. Han tycker inte om oss längre.

Den bättre hälften var dock coolare och sade då han väl uppenbarade sig skällande i fönstret att han troligen låg och sov djupt då vi kom, helt enkelt. Och viftade han inte på svansen? Han var glad att se oss. Väl inne visste han inte till sig av glädje eller vem han skulle hälsa mest välkommen hem. Vilken lycka. Jycken hade överlevt. Inte en sur min således – allt var som vanligt igen. När hälsningsproceduren var klar gick han som vanligt till sin viloplats under en stol.

Man kan väl säga att testet slog väl ut. Nu vet vi ju inte hur han agerat då vi var borta men han verkar inte ha tagit skada av det. Så nu vet vi att han kan vara ensam hemma i ett par timmar om det skulle knipa. Men jag vet inte. Även om vi har det svart på vitt att det gått bra så kommer jag att vara lika nojig nästa gång vi måste lämna honom. Kanske den lilla vita tyckte det var kul med FF och säger med ett voff nästa gång att:

”Gå ni, jag klarar mig själv. Jag är stor nu.”