Så får man ned en katt från ett träd

Textstorlek:

Vi har som jag berättat tidigare nyligen flyttat och bytt biotop kan man säga. Tydligast märks det på djurlivet. Men mycket är också sig likt. Ekorren finns vid fågelborden och räven stryker omkring efter mörkrets inbrott. Och så kommer de lite större djuren på besök lite då och då, djur som är lite skrämmande för den lilla vita hunden – rådjuren. Vid vårt förra hus var det många djur som klättrade i träd vilket inte var något att bry sig om. Mårdarna, ekorrarna, spillkråkan nötväckan klarar att ta sig både upp och ned utan hjälp. Här, på vårt nya boende visade det sig härom dagen vara lite annorlunda. Närheten till andra människor gör att djurlivet är lite annorlunda med domesticerade djur som katter.

Den bättre hälften satt på balkongen en förmiddag för att njuta av solen som värmde för första gången på ett halvår. Men det dröjde inte länge förrän hon ropade på mig då hon tyckte sig höra en katt som jamade. Och visst var det så. Men var? Ljudet kom från den gamla eken på tomten men vi kunde inte riktigt avgöra från vilken höjd. Så plötsligt observerade den bättre hälften att något rörde sig i en klyka en bra bit upp i trädet.

Jag försökte avgöra hur högt upp och kom att tänka på den legendariske ryske stavhopparen Sergei Bubka. Det var han som först hoppade över drömgränsen sex meter vilket jag bedömde var den ungefärliga höjden som katten befann sig på. Jag gick fram till trädet och försökte locka ned den med lite kattmat. Fråga mig inte varför, vi har ju hund, men det var kattmat den bättre hälften langade fram till mig. Hur som helst gick det givetvis inte att locka ned katten på detta vis. Den bara blängde på mig och jamade.

Saken fick bero, kanske den skulle ta sig ned själv tänkte vi och åkte iväg för läkarbesök i Västerås. Det innebar att dagen blev lång och vi kom inte hem förrän solens sista strålar strök över ekens krona. Tråkigt nog var katten kvar och då väderlekstjänsten lovat en kall natt gällde det att få ned katten från trädet. Klykan den satt i var knepig att komma åt så jag gjorde ett försök att höra mig för hos deltidsbrandkåren på orten. Och även om jag kände till att brandmän inte åker på ”kattjobb” längre tyckte jag väl ändå att istället för att bara vänta på utryckning kunde de väl hjälpa till med detta.

Den bättre hälften ringde en klätterklubb på grannorten och där ville man hjälpa till men tyvärr hade ingen tid att köra den person som var villig att hjälpa till. Så det var bara att ta fram stegen och likt en superhjälte, läs spindelmannen, försöka nå katten. Men den satt en och en halv meter för högt upp för att kunna fästa stegen på ett säkert sätt. Jag tog till ett lite udda redskap, man har väl sett hundjägarna i Kalle Anka med sina håvar, nämligen min fiskehåv med förlängningsskaft.

Och efter en liten stunds kamp där jag nästan fick in den skrikande katten i håven hoppade den ned på en gren längre ned och så vidare ned på marken. Den försvann som ett streck, förhoppningsvis hem till sig. 

För att komma åt katten hade jag fått krumbukta lite vilket gjorde att ryggen ömmade. Jag funderade över, medan jag beundrade utsikten från trädet, om brandkåren rycker ut på gubbar i träd. 

Men det ville jag inte veta så jag klättrade ned.

Jan Å Johansson