Jakten på den ultimata kebaben

Textstorlek:

Snart har vi bott i vårt nya hus och vår nya kommun i ett halvår. Och dess förinnan ägde vi huset ett år och tillbringade därmed mycket tid i den nya kommunen.

Det har således hunnit bli en hel del promenader med den lilla vita hunden morgon och kväll. Tidigare, då vi bodde på landet, mötte vi sällan någon hund på promenaderna. Bara rådjur, grävlingar och rävar. Det gör vi i och för sig även på den nya boplatsen men här dräller det av hundar till oändlig lycka för den lilla vita. Och vi möter hundarna vid olika tidpunkter – alla har vi våra vanor.

På morgonen möter vi först, om vi har otur, en kvinna med en kamphund – modell större. Hon har dock förstånd att vända då hon ser oss och tar en annan väg än den tilltänkta. Detta signalerar att den hunden inte är att lita på. Har vi tur möter vi en tibetansk spaniel lite längre upp på gatan, visserligen en kille men det brukar gå bra efter en stunds skällande.

Ibland möter vi en ståtlig schnauzerkille som är otroligt nyfiken på vår hund som dock redan på håll talar om att ”dig vill jag inte umgås med”. Sedan blir vi alltid utskällda av två dvärgpudlar som går fritt på sin tomt. Strax efter passerar vi en staty av en hund. Ja, man skulle kunna tro det vid en första anblick. Det är en jättestor hund av obestämd ras. Han eller hon sitter alldeles still i ur och skur – långhårig och lurvig – och kikar lugnt efter oss då vi passerar. Av någon outgrundlig anledning har dock inte den lilla vita upptäckt ”statyn” ännu.

Har vi tur möter vi cockerspanieln Klara vilket alltid är lika roligt. Hon är lös och rusar fram till den lilla vita och ett vilt pussande sätter igång. Den sista hund vi möter på promenaden är en boxer med sur uppsyn. Den brukar bara ligga på sin tomt och följa oss med blicken. Den har dock vår hund upptäckt och verkar ha respekt för då han alltid skyndar förbi det huset.

På kvällspromenaden är det en ny rastväg som gäller och därmed nya hundar. Den otäckaste, enligt vår hund, är en stor rottweilertjej som alltid går lös. Hon är hur snäll som helst men vår hund har av en outgrundlig anledning en enorm respekt för henne. Ja, som ni förstår är det rena himmelriket för den lilla vita.

Apropå himmelriket så har den lilla vita funnit det i grannkommunen. Även om det handlar om något så banalt som kebabkött så är det nog trots allt så. Han har alltid varit kräsen då det gäller maten. Kebab har vi dock upptäckt kan fungera ibland. Men inte vilken kebab som helst. Nej, den skall vara från en speciell pizzeria i grannkommunen. Den lilla vita har ätit sig igenom varenda pizzeria i länet och fastnat för just denna vars kebab han slukar. Det har gått så långt att då jag kommer in genom dörren ropar personalen:

”Ah, honden”.

Det är så man skäms över jycken. Tänk att behöva gå på restaurang och köpa mat så han blir nöjd. Inte är det billigt heller – 70 kronor lådan. Men vad gör man inte för det lilla livet. Så nu stannar jag till där varje gång jag har vägarna förbi, bara för att köpa kebab till hunden. Fast visst slinker ned en och annan pizza hos den bättre hälften och mig också.

Varför just kebaköttet på detta ställe är bäst begriper vi inte. Det har väl med någon kryddning att göra. Men det är som med löptikar, dessa känner han doften av på hundratals meters avstånd.

Även det ett mysterium.

 

Texten publicerad av:

Jan Å Johansson