Vi såg Nya Karolinska på nära håll

Textstorlek:
Annons:

Förra veckan drabbades vi av två dödsfall i familjen. Min gamle far avled på tisdagen och hans fru – alltså min styvmor – dog på fredagen. Båda av samma sak, nämligen hjärnblödning. Det har således blivit många resor till Stockholm. Bland annat har det inneburit besök på Nya Karolinska sjukhuset som man hört så mycket talas om under hela vintern och våren. Det har handlat om felbeslut, skenande kostnader och problem på avdelningar som, trots att det fortfarande byggs för fullt, hunnit öppna.
I vårt fall var det hjärtintensiven som gällde.

Det man slås av direkt vid sjukhuset är den överdådiga fasaden. Likadant är det inomhus med fönster med foder i vackert trä. Och sängarna är som fordon med en massa avancerade detaljer. Man förstår att det blivit dyrt direkt då man kommer in på sjukhuset.

På hjärtintensiven finns heller inga rum för flera personer utan här får patienten ett enkelrum med en egen toalett och dusch plus en platteve i ett större format. Nu skriver jag inte detta för att kritisera något, tvärtom. Det är jättefint att svårt sjuka får det så bra som möjligt. Men om detta miljardbygge går ihop med att korta vårdköerna är jag tveksam till. Men just människor med hjärtproblem verkar det inte vara så gott om kunde jag och den bättre hälften konstatera då många rum stod tomma. Och mycket personal fanns på plats oavsett tid på dygnet – det var aldrig problem att få tala med någon. Till och med läkare kunde de vaska fram.

Och all teknik vi sett imponerar verkligen. Sköterskorna sitter i glasburar lite här och var med datorskärmar som visar olika diagram. Känslan är minst sagt futuristisk och liknar i mångt och mycket bilder ur en science fiction-film. Själv skulle jag bli stressad och nervös av att hålla reda på allt detta men här går allt och lugnt och stilla till. Som om allt man betraktar inte är på riktigt. Själv blir jag stressad av att ha olika fönster öppna på skärmen och en telefon som ringer. Dessutom är det knäpptyst.

När jag satt vid sjuksängen förundrades jag över hela byggets ingenjörskonst. Hur visste byggarna att just den kabeln skulle dras till det urtaget? Hur kom allt detta på rätt plats helt enkelt? Sedan måste man beundra de som skyltat upp runt sjukhuset som är gigantiskt. Varje gata har ett namn och tydliga skyltar i varje korsning underlättar letandet. Värre var det att ta sig till sjukhuset. Visserligen fanns skyltar mor Karolins-ka efter E4:an lite här och var men så upphörde de plötsligt. En pil visade upp till höger men den var menad för en andra avfart efter skylten vilket jag missade. Så vi fick oss en riktig sightseeing genom Solna, förbi Friends arena, Sundbyberg och så småningom Rinkeby. Och detta i rusningstrafik.

Timmar i bil är dock inget som bekommer den lilla vita hunden vilken som vanligt var med oss i sin bur i baksätet. Inte ett pip ger han ifrån sig. Han måste vara världens snällaste hund, sade vi till varandra. När vi väl rastade honom var det som om ingenting speciellt hänt. Han hoppade bara ut och liksom konstaterade att här har jag aldrig varit. Kul! Vid sjukhuset var det dock inte så roligt – byggarbetsplats på ena sidan och asfalt och betong på den andra.

Men oj vad glad han blev då vi kom hem och han fick nosa igenom för att se vad som hänt på hans promenadvägar då vi var borta.

Jan Å Johansson

Annons: