Den nakna sanningen om camping

Textstorlek:

Nu är man tillbaka för en arbetssejour på några veckor innan det är dags för ytterligare ett par veckors semester. Och man kan väl säga att när det gäller vädret har det inte funnits något att klaga på. Däremot lider landets lantbrukare då skörden förväntas bli sämre än vanligt – för att inte tala om vallskörden – det finns risk för nödslakt av tusentals djur på gårdarna. För egen del har jag ägnat större delen av semestern åt att avveckla ett dödsbo vilket inte heller är det lättaste. Allt måste gås igenom och vad skall man kasta eller skänka till hjälporganisationer. Men en veckas resa bort från allt blev det dock i förra veckan.

Kosan styrdes mot västkusten och Bohuslän – en del av Sverige vi inte besökt tidigare. Bara passerat. Men vi var inte ensamma. Eftersom vi har en husbil är det campingar som gällt och på resan dit hittade vi flera fina små campingar där man utan problem fick plats närhelst på dagen man dök upp. Annat var det då vi nådde fram till Strömstad. Campingarna där gick inte av för hackor. Så många husbilar och husvagnar ser man inte ens hos den största försäljaren av dessa fordon. Det är alltså här alla människor är på sommaren.

Vi som är vana vid att bara glida in på en liten mysig camping fattade inte att när man åker till västkusten måste man boka plats i förväg. De liknade mest en scen ur Lasse Åbergs film Segelsällskapsresan där skådespelaren Tor Isedal i sin roll vill bygga ut ön Stråholmen till nöjesfältet Östermanland. Men vi hittade i alla fall några mindre pärlor vid havet att stanna till vid. Platser utan nöjesparker och tjo och tjim. Det blev några härliga dagar med bad i ett förvånansvärt varmt hav. Till och med den lilla vita hunden behagade hoppa i böljan. Han lärde sig dock den hårda vägen att dricka det där vattnet var inte någon höjdare.

Grebbestad var också ett intressant resmål. Hit verkar de med stadd kassa dra sig och själva samhället andades Danderyd. Bar vackra vita hus på klipporna och på gatorna rörde sig mest nedcabbade sportbilar. Vi såg inte till en enda rishög eller epatraktor. Och i hamnen fanns inga enkla små båtar med aktersnurror. Det enda som såg slitet och risigt ut var trålarna som mer eller mindre rostiga låg för ankar på dagen. Trålarna som under de tidiga morgnarna tar upp färska räkor som sedan säljs dyrt till turister. Men goda var de liksom makrillen.

Hemresan blev också intressant genom Dalsland, Värmland och Örebro län. Speciellt det sistnämnda då vi passerade Bengtsfors där vi svängde av vid en campingskylt som pekade ned mot en sjö. Det stod visserligen något finstilt också men det ignorerade vi. När vi gled fram till receptionen var det första vi såg en naken karl som satt och läste en bok. Sedan en kvinna med hängande bröst som spatserade helt ogenerat genom området. Nere vid badplatsen lite längre bort låg en massa nakna människor och det hela liknade en gigantisk spettekaka. Vi klev ur bilen och strax kom en man med hela härligheten dinglande fram mot oss.

Den bättre hälften bestämde sig att fästa blicken på hans ögon, det såg jag tydligt, då hon pratade med honom. Hon frågade om man fick ha kläder på sig och det skulle gå bra enligt mannen. Men med brasklappen:

”Ni kommer snart in i det om ni är nakna”.

Vi, eller rättare sagt jag, tyckte dock det skulle kännas obekvämt så vi åkte vidare. Då läste vi den finstilta stilen på skylten där det stod att man kunde bada med eller utan kläder. Denna upptäckt gjorde att vi i vart fall inte var utan samtalsämne senare på kvällen.