Ett arbetslag utöver det vanliga

Textstorlek:
Annons:

Vi har haft besök av barnbarnet som är tio år. Jag hade utlovat, eller hotat med som han säkert föredrog, att han skulle få arbeta lite grand vilket kanske inte var så populärt. Jobbet var dock inte så jobbigt utan handlade mest om att hålla i ett rep och samtidigt luta sig tillbaka. Det var nämligen så att den myckna snön i vintras tog en grövre gren på en tall på tomten. Det blev ett stort sår som gick långt in i stammen. Tydligen var det tillräckligt för att ta död på trädet för redan tidigt på försommaren var alla barr roströda. Tallen prydde helt enkelt inte sin plats längre.

Det var detta som var jobbet. Jag fäste ett rep så högt upp på tallen jag kunde och samlade ihop arbetslaget som bestod av, förutom tioåringen, hans höggravida mamma och en pensionär, det vill säga den bättre hälften. Man undrar över vad den synen väckte för tankar i huvudet hos de som råkade passera just då. Nu vet jag inte hur mycket hjälp det blev men föll gjorde trädet.

Apropå träd så kan man som västmanlänning inte låta bli att följa rapporteringen från skogsbränderna norröver i vårt land. Jag tror jag har varit inne på alla lokaltidningars hemsidor för att följa utvecklingen. Det har gjort att jag sett ett mönster i tidningshusens nervositet för konkurrens. Alla har de nämligen tv-sändningar och nu i sommartider är de extra komiska – mot att annars vara just komiska. I en artikel i denna tidning använder jag ordet dilletant vilket är en person som utan erforderlig sakkunskap sysslar med vetenskap och konst. Precis så är dessa nyhetssändningar.

Helt plötsligt skall reportern helt utan kunskap om mediet stå där med kamera och mikrofon och direktrapportera. Det är mikrofoner som sticks nära nog upp i näsborren på den intervjuade och jag vet inte hur många hjässor jag sett i dessa inslag då reportern hela tiden måste titta in i sina papper. Någon gång har jag också sett hur en trött kamera sakta segnat ned och filmat fötterna på personerna. Prova själva och titta – det är riktigt kul.

Tänk om alla branscher skulle utsätta personalen för saker de inte utbildats för. Helt plötsligt skall en flygvärdinna ratta en airbus eller operatinssköterskan får ta hand om ett hjärtbyte. Hur svårt kan det vara? Men det är klart. Allt kan man hitta på internet så det är bara till att börja plugga.

Hur som helst. En dag var det ett bad på hemorten som lockade. Nu visade det sig dock att tioåringen är en riktig badkruka och vägrade gå i vattnet. Det var lite som i kultfilmen ” Vi hade i alla fall tur med vädret” där lillpojken i familjen tjatat under hela resan om att få bada. När det väl blev tid för bad ösregnade det så klart men pappan är ilsken och säger till barnet:

”Bada nu unge”!

Nu var det inte lika benhårt här som tur är. Men en som gillar att bada är den lilla vita hunden så han var givetvis med. Strax utanför badet såg vi en ung matte med sin hund och vi funderade lite varför hon låg lite utanför – hunden verkade hur snäll som helst. Men det blev vi snart varse för fram kom en bastant ung kvinna med rynkade ögonbryn och påpekade att på detta bad får man inte ha hundar. Så det så! Hon hade tydligen varit på de nyss nämnda ”ekipaget” för nu kom husse till ”ekipaget” till vårt försvar. Kommandoran, eller lägervakten om man så vill, klampade fram till en skylt och pekade – ”Inga hundar på badstranden”. Så det så! Vi tyckte inte det var något att bråka med en imbecill om så vi åkte hem istället och smällde i oss glass. Så det så!

Annons: