Birgitta har jobbat hela sitt liv på samma arbetsplats

Textstorlek:

Birgitta Janzon Leppälampi minns precis hur det kändes att som nyutexaminerad lärare stå och välkomna sin första klass. Mer än 40 år har gått sedan dess men fortfarande är hon kvar på samma arbetsplats. Om några dagar påbörjar hon sitt sitt sista läsår som lågstadielärare vid Björskogsskolan i Valskog i Kungsörs kommun.

Annons:

Det innebär att Birgitta kommer att hinna vara med och fira arbetsplatsens 50-årsjubileum. Den 22 augusti i samband med uppropet blir det öppet hus och ett riktigt jubileumsfirande där det bland annat kommer att bjudas på Valskogs längsta rulltårta.

Birgitta nämner flera anledningar till att hon trivts så bra på Björskogsskolan att hon aldrig på allvar övervägt att byta arbetsplats.

– Jag har haft så bra arbetskamrater. Vi lärare har fått styra mycket själva och haft ganska mycket att säga till om. Personalomsättningen är ganska låg.

Att klasserna på Björskogsskolan är relativt små jämfört med många andra skolor, vilket gör det lättare att få bra kontakt med och hinna hjälpa varje barn är någonting som kan spela in tror Birgitta.

Intill skolan finns en liten skog och för Birgitta som trivs med att vara ute i naturen och har orientering som fritidsintresse är utemiljön också något som har bidragit till trivseln.

– Vi ägnar oss mycket åt utomhuspedagogik och jobbar mycket med att alla på skolan, både barn och vuxna ska lära känna varandra. Varje år hyr vi en buss, fixar matsäck och åka till Teknikbacken i Arboga på dagsutflykt.

Hur kom det sig att det blev just på Björskogsskolan du började jobba?

– Jag hade några olika jobberbjudanden att välja mellan och det här kändes lagom nära, jag bodde och bor fortfarande i Arboga. Vägen till och från jobbet är precis lagom för att hinna ställa om mellan arbete och fritid.

22 år gammal var Birgitta då hon började arbeta som lärare.

– Jag var ganska pirrig när jag tog emot min första klass. Att alla föräldrar var äldre än mig bidrog förstås till det.

– Numera finns det inga föräldrar som är äldre än mig, skrattar Birgitta.

Även om hon inte har varit pirrig på samma sätt varje gång hon tagit emot en ny klass sedan dess har det alltid känt som en utmaning.

– Hur ska jag bemöta den här klassen rent kunskapsmässigt och hur ska jag få alla att komma något så när överrens har jag ju frågat mig varje gång. En del klasser har krävt mer jobb och energi och andra mindre. Det är viktigt att barnen känner sig sig trygga med en, att de vågar berätta saker och anförtro sig. Man blir lite som en familj.

Har det hänt att du haft elever vars föräldrar du också haft som elever?

– Det har det, och varje gång har jag tyckt att det varit jätteroligt. I mindre kommuner är det nog en ganska vanlig företeelse.

Är barn generellt annorlunda idag än när du började som lärare?

– De är nog mer framåt och öppna idag. Men jag upplever också att man idag behöver prata mer med barnen om hur man ska beté sig mot varandra, att man ska hjälpas åt och så vidare. Det kan ju hänga ihop med att hela samhället har förändrats.

Läraryrket i sig har också förändrats under de dryga 40 år Birgitta har arbetat och alla förändringar har inte varit till det bättre.

–  Fram till någon gång på 80- eller 90-talet hade man halvklass som det hette delar av skoldagen. Här delade vi upp klasserna efter vilka som åkte skolbuss till skolan och inte och så fick ”bussbarnen” börja och sluta tidigare. Andra förändringar är att lärare har längre arbetsdagar och mer bunden tid idag, att det inte finns speciallärare på samma sätt och att mycket tid går åt till de individuella utvecklingsplaner alla elever enligt lagen måste ha från årskurs ett.

Vad skulle du ge för råd till en ung, nyexaminerad lärare som tar steget ut i arbetslivet i höst?

–  Försök komma överrens om att ha samma regler i hur man bemöter barnen hos alla lärare på skolan. Då kan inte barnen spela ut lärarna mot varandra. Vi tillåter samma saker och säger nej till samma saker, det är viktigt.

Att få sommarlov för gott när det här läsåret är över är något Birgitta har blandade känslor inför men hon är inte orolig för att pensionärslivet ska bli långtråkigt.

– Jag får möjlighet att ägna mig lite mer åt barnbarnen och så kanske jag tar upp orienteringen igen.

Annons: