Den lilla vita hunden har blivit lydig

Textstorlek:

Veckans största nyhet måste väl ända ha varit denna: Forskare har kommit fram till att små hundar alltid försöker pinka eller markera så högt de kan. Allt för att verka större. De har tydligen en bättre förmåga än större hundar att lyfta bakbenet högre. Och allt detta för att förvilla nästa hund som kommer förbi för att lukta på stolpen eller husväggen. Visst är det fascinerande vad allt forskare kan söka anslag till. När de bara kunde ha ringt mig eller den bättre hälften som går på promenad med den lilla vita hunden varje dag – flera gånger.

Vi har väl inte gjort någon djupare analys av den lilla vitas förehavanden men nog har vi noterat att han kan lyfta på bakbenen värre än en häcklöpare. Däremot får vi inte titta när han gör det stora, nåja, ty då vill han ha en privat stund även om vi står alldeles bredvid i andra änden av kopplet. Undrar förresten vad en hund tänker när matte och husse tar fram en plastpåse och plockar upp dyrgriparna. Och så lägger de den i en tunna med hål i. Är det ett bankfack?

Hundar måste förresten tycka att mycket är konstigt när det gäller oss människor. Precis som med bajspåsarna slänger de in kläderna i en tunna med hål i. Efter ett tag plockar de ut dem och hänger på snören. Konstigt. Och så äter de mat på bestämda platser men den allra underligaste tingesten är något som kallas dammsugaren. Det har i alla fall den lilla vita hunden lärt sig att den kan vara ett hot. För han äter sällan sina godiskulor, vilka liknar märgben, på någon bestämd plats.

Nej, dessa kan man hitta lite här och var. Han liksom hamstrar för sämre tider eller något. Jag vet inte hur många man trampat ned i mattorna. I värsta fall sätter man sig på någon som han lagt i en fåtölj. Hur som helst blir dammsugaren ett hot då det emellanåt sugs in en sådan där kula som man inte observerat. Klonk låter det. Nu vet jag inte om han ser dammsugaren som något slags monster, jag tror mer det är ljudet som skrämmer honom.

Ibland kan man hitta ett ”märgben” i sängen också. Då har han krupit in under både överkast och täcke och lagt en där. Det är inte kul då man lägger sig på en, det är som att lägga sig på ett knäckebröd – smulor i hela sängen. Den lilla vita har alltid gjort så men nu håller något på att hända – kanske har det med åldern att göra – han har ju nått motsvarande 50 mänskliga år. Det är nämligen så att vi aldrig tidigare riktigt har kunnat lita på honom.

Att ha honom lös på tomten har aldrig kommit på fråga. Han har alltid varit bunden för säkerhets skull. Jycken har ju trots allt dragit iväg på upptäcktsresor ett par gånger utan att vi upptäckt det. Men nu, plötsligt en dag, kom han ut och bara spatserade omkring. När jag upptäckte detta ropade jag nervöst på honom och döm om min förvåning då han kom till mig. Jag provade med att locka in honom och han kom direkt. Så nu, helt plötsligt, behöver man inte oroa sig längre och han slipper gå i band på tomten.

Jag vet inte hur det hela gått till. Det är säkert den bättre hälften som tränat honom på detta utan att tala om det för mig. Hade jag vetat om detta hade jag aldrig gått med på det – ty för detta är jag alldeles för räddshågsen. Men om det nu är så har det bevisligen fungerat.