Hunden på upptäcktsfärd västerut

Textstorlek:
Annons:

Nu är sommaren slut för min del. Det kanske låter lite konstigt då vi redan är inne i september. Jag hade nämligen en tvåveckors ledighet fram till i måndags, men nu är man alltså tillbaka. Den bättre hälften, jag och den lilla vita hunden tog oss en så kallad road-trip genom södra Sverige – från Halmstad till Öland. Då vi tidigare i somras redan åkt ifrån Strömstad och ned mot Tjörn kan man säga att vi sett hela södra Sverige. Vi har följt kusten via småvägar som slingrar sig fram utefter havet – en riktigt vacker resa.

Men som vanligt när det gäller oss gick det inte helt problemfritt. Jag har badat i västerhavet med nycklarna i fickan och glas­ögonen har jag glömt på två ställen men lyckats hitta dem igen. Och bilnyckeln är som tur är vattentätad. Jag lyckades tappa bort den bättre hälftens portmonnä men hittade som tur är även den. Dock, trots allt detta, var det på det hela taget en fin resa.

Vad den lilla vita hunden tyckte vet man inte men han brukar vara nöjd bara hans flock är samlad. Han har fått uppleva riktigt saltvatten för första gången i sitt liv – den hårda vägan skall sägas. Hemma, när vi går på promenad med honom, brukar han lapa i sig vatten från sjön och här tänkte han sig samma sak. Han hoppade glatt i havsvattnet men såg verkligen förvånad ut då han smakade på det. Det var som om han frågade, vad är detta? Han lärde sig dock snart att det vattnet badar man bara i.

Dessutom har han fått åka en riktig båt för första gången. Vi tog oss nämligen ut på ön Ven utanför Landskrona dit man får åka färja. Hunden gick glatt ombord men vägrade att gå upp för lejdaren till passagerarplats. Det var bara att ta hunden under armen och bära honom de två våningarna på båten. Jag vet inte om han fattade var han hamnat men han tittade i alla fall storögt på vattnet som forsade då färjan tog fart.

På Kullahalvön verkade han inte fatta att branterna och klipporna där inte är att leka med. Men det är klart, han kan ju inte läsa skyltar. Och skyltar har vi sett gott om, skyltar som gäller hundägare. Ibland har de varit obegripliga – som en hukande hund med ett kors över. Betyder den att hunden inte får bajsa eller att hund inte får vara på stranden. Eller skyltar med texten att de inte får vara okopplade, springa lösa och förorena på stranden. Kopplet har dock aldrig hindrat den lilla vita från att bajsa när helst det tränger på.

Det där drog den lilla vita till sin spets vid Ales stenar, ni vet den där skeppssättningen som man läste om i skolan. Att det skall vara en rituell plats eller en sinnrik astronomisk konstruktion från forntiden bekom honom inte. Skeppssättningen består av 59 stenar och hade den lilla vita fått bestämma hade han markerat på alla. Och det är inte så konstigt. På platsen är stenarna det enda som sticker upp ur marken – det blir som en magnet för en hanhund.

Dock var det en sak som förvånade oss och det skedde innan vi nådde västkusten. Vid Vättern stannade vi vid ett fiskrökeri och köpte rökt röding vilken vi satte oss vid en brygga för att inmundiga. Den bättre hälften erbjöd den lilla vita en bit. Och som han åt. Fisk har han aldrig visat intresse för tidigare. När man tänker tillbaka på vår resa inser vi att den gjorde vi enbart för honom – det tror han säkert.

Annons: