Hunden rymde till ålderdomshemmet

Textstorlek:

Där satt vi och fikade i allsköns ro – den bättre hälften, svågern och jag. Ingen tänkte på den lilla vita hunden. Han låg väl och sov någonstans. Vi hade ägnat timmar åt att lasta ett släp med diverse prylar och vi skulle åka efter för att hjälpa till att lasta av. Svågern åkte iväg med släpet och den bättre hälften och jag gjorde oss i ordning för att följa efter. Vi tyckte nog det var lite märkligt att hunden inte kom rusande – det gör han alltid då han hör att kläder och skor åker på. För att inte tala om när kopplet tas ned från väggen och rasslar.

Ingen hund. Vi ropade och letade i varje skrymsle och vrå. Han kunde ju vara inlåst någonstans. Men icke, han var som uppslukad. Så klart, han hade helt enkelt passat på att smita ut genom ytterdörren då vi bar grejor och ingen haft uppsikt över honom. Det var bara att bita i det sura äpplet och bege sig ut i regnet – regnet som snart övergick i en rejäl hagelskur. Den bättre hälften stannade hemma i fall den lilla vita behagade komma hem.

Själv gick jag hundens invanda promenadvägar och eftersom vi har olika rutter tog det sin rundliga tid. Med genomsura skor kom jag i alla fall hem tomhänt – inte ett spår efter hunden. Vi blev allt mer skärrade, speciellt som vi inte hade koll på hur länge hunden varit på fri fot så att säga. Vi bestämde oss för den sista utvägen, alltså att ringa polisen och anmäla rymlingen. Mannen som svarade hos polisen var en verkligen medkännande person och tog uppgifterna i saklig och lugn takt. När han frågade om ras blev jag lite fundersam över hur jag skulle beskriva det. Att beskriva en blandras hjälper ju inte så mycket för den som eventuellt hittar honom. Jag klämde helt enkelt i med:

”Han ser ut som en liten vit spets. Med orange öron”.

Det räckte bra skulle det visa sig för efter tio minuter ringde samme man från polisen upp igen och meddelade att någon på hemtjänsten plockat upp en hund som stämde på beskrivningen. Vi fick hennes nummer och fick veta att hon bodde i en by i närheten. Jag och den bättre hälften försökte nå personen i fråga men det var bara ett meddelande att hon inte kunde ta samtalet just nu. Jag hittade hennes hemadress och vi kastade oss i bilen. Men då ringde hon upp och sade att han fanns på ett hundpensionat alldeles utanför byn.

När vi svängde in vid pensionatet såg vi en liten vit hund i bakluckan på en bil, bakom ett galler. Det påminde om en tecknad film där hundfångare åker omkring och fångar in herrelösa hundar. Han blängde i alla fall på oss som för att säga:

”Och var har ni varit”?

Det blev ett lyckligt slut på dagen – men ett lyckligt slut som väckte många frågor hos den bättre hälften och mig. För det första var han alldeles torr i pälsen – han måste alltså ha rymt och blivit upplockad innan det började regna och hagla. Hur länge han varit på vift har vi ingen aning om. Och eftersom han plockats upp av en från hemtjänsten undrar man om han följer med vem som helst som lockar honom. Hon hade ju också berättat för oss att han fått följa med till ett äldreboende. Men om han fått hälsa på gamlingarna vet vi inte. Ja, det var mycket vi glömde fråga om.

Sedan blev han hämtad av ägaren till hundpensionatet och förd dit. Följde han bara med där också utan mankemang? Tänkte han någonsin på matte och husse? Väl hemma var det raka spåret till vår säng – eller hans som han tycks tro. Ingen ånger eller tendens till att be om ursäkt.