Såga inte av den gren som bär dig

Textstorlek:
Annons:

Ni har säkert sett den klassiska bilden från 1930-talet där byggjobbare sitter på en balk högt upp i en skyskrapa och intar sin lunch. De konverserar och dinglar med benen som om de satt på den mest naturliga plats i världen. Den bilden finns uppdragen i jätteformat på en pizzeria i Fagersta och när man sitter där och väntar på sin pizza faller ögonen lätt på den.

I det jätteformatet blir gubbarna snudd på i naturlig storlek och det är inte utan att man får en känsla av svindel. Det sägs att någon av byggjobbarna på bilden är från Västmanland och det har jag försökt klura ut.

Varför skriver jag då det här? Jo, det var nämligen så här att i förra veckan tog jag tag i en sak jag tänkt länge på. Vi har en stor och yvig ek på tomten där jag tagit bort några grenar som tyngts ned och gjort det svårt att exempelvis klippa gräsmattan. Men de nådde jag stående på marken. Nu var det dags för en gren som tyngde ned ett äppelträd och den satt cirka tre meter upp så här krävdes en stege.

Sagt och gjort och stegen åkte fram. Det var lite svårt att avgöra höjden så jag satte ihop de två delarna stegen består av på maximalt utdraget läge. Jag reste upp den mot grenen men kunde inte riktigt se hur pass mycket över grenen den låg. Men jag kände att den satt mot grenen i alla fall. Så med en såg i handen klättrade jag upp. Väl uppe kunde jag konstatera att stegen stack upp cirka en centimeter ovanför grenen i fråga. Inte mycket men tillräckligt.

Men det kunde bli problem tänkte jag. Hur mycket väger den del jag skall såga bort. Är den så tung att stumpen som stegen lutar mot far upp och stegen tappar sitt grepp? Jag funderade ett tag över det där men bedömde att så inte var fallet. Fallet blev dock mitt fall. Jag började att såga och ju längre in i virket sågen gick desto mer spännande blev det men det hände inget speciellt vilket gjorde mig säker på min sak.

Men så gick grenen av, lossnade och för ögonblicket av en sekund såg jag hur stumpen som stegen lutade mot for upp mot ekens krona. Det var som om tiden stod stilla. Där stod jag tre meter upp på en stege som så att säga svävade fritt i luften – rena trolleriet.

Snart var det dock jag som svävade fritt i luften och av någon anledning hade jag sinnesnärvaro nog att slänga ifrån mig sågen vilket jag dock inte minns.

Sedan gick det fort – men hur jag gjorde för att landa vet jag inte. För landa, det gjorde jag. Jag hann inte bli vare sig rädd eller chockad – jag var mest förvånad över att jag kunde röra mig. Inga brutna fingrar eller armar. Benen var i behåll och ryggen var som vanligt.

Men hur jag landat blev jag snart varse. Det ömmade på höger skinka och snart hade jag ett rejält blåmärke där.

Men det är smällar jag gärna tar.

Annons: