Ett kilo är inte ett kilo längre

Textstorlek:

Ni har säkert alla hört eller läst om ”urkilot” som förvarats i Paris. Alltså den vikt som är, eller numera var, riktmärket för vad ett kilo är. I Sverige finns det till och med ett rikskilo som förvaras i en källare i Borås. Men själva urkilot finns hos den internationella byrån för mått och vikt utanför Paris. Urkilot är en metallcylinder, 39 millimeter hög och bred, gjord i platina och iridium.

Det sägs att det inte skall påverka vår vardag på något vis och tur är väl det. Det skulle ju vara jobbigt att stå vid vågen och räkna ut ett kilo vid grönsaksdisken då kilot definieras efter Plancks konstant – det vill säga ett mått för rörelsemängdsmoment på kvantnivå. Värre är det för företag som handlar med ädla metaller eller inom tillverkningsindustrin. De måste räkna ut hur mycket ett kilo är.

Det här med rikskilot får mig osökt att tänka på vår gamla hädangångna hund som också var liten och vit. Nåja, så liten var han nu inte på ålderns höst. Nej, han skulle kunna använts som rikskilo. Det var inget den bättre hälften och jag tänkte på förrän vi hamnade på en camping för många år sedan vid Vätterns strand. Vi gick där och promenerade med honom då en person vi mötte sade något om djurplågeri eller nåt sånt.

Djurplågeri håller jag inte med om men när vi nu tittar på fotografier på hunden inser vi att han faktiskt var lite överviktig. I andras ögon kanske det såg värre ut än för oss som levt med hunden under hans viktuppgång och därför inte sett det hela med objektiva ögon. Å andra sidan var han nästan 16 år då personen påpekade övervikten så det kanske inte var så konstigt att han var lite rund.

Just nu sitter jag dock med en helt annan sak på agendan. För jag vet inten gång i ordningen vi råkat ut för att Post Nord slarvat bort ett paket för oss. Det värsta är att vi förstått att vi inte är på något vis ensamma om detta. Hemma brukar vi skoja om att det kanske jobbar en Karl-Bertil Jonsson där som omfördelar paketen till dem som kanske behöver innehållet bättre än den ursprunglige mottagaren. Ni vet julsagan av Tage Danielsson som brukar sändas på tv varje jul.

Som av en händelse har en ny reklamfilm börjas sändas mellan programmen där paket slängs hit och dit och det verkar vara en allmän oreda. När vi såg den första gången sade den bättre hälften redan vid första bildrutan att detta måste handla om PostNord. Och ta mig sjutton, gjorde den inte det vilket flashar till på slutet då tomten rider på en ren. Hon gjorde mig även observant på nästa reklamsnutt där en animerad gubbe byter däck på en bil. Jag har inte tänkt på det men han byter bara två av hjulen. Mycket märkligt.

Som ni märker handlar denna text i mångt och mycket om att nagelfara. Vi själva nagelfors då vi rastade den gamla hunden. PostNord slarvar bort paket och animerade gubbar byter bara två däck på en bil. Och eftersom man inte kan lita på någonting längre så blir man ju lite skeptisk då man får veta att det gamla kilot inte duger längre. Nu skall vi istället gå efter Plancks konstant. Hur vet man att det är ett kilo?

Att man gjort om beräkningen beror på att originalkilot minskat i vikt. Till och med så mycket som 50 mikrogram.

Hur har det gått till? Hur har ”agenterna” på byrån för mått och vikt i Paris kommit fram till detta?

För om inte urkilot stämmer hur vet man då att det gått ned i vikt?