Hunden som dokumentärfilmare

Textstorlek:
Annons:

Jag läste om en hund någonstans i världen som hade en tendens förvinna lite då och då. Matte och husse funderade inte så mycket på det då hunden alltid kom hem. Men en sak stämde inte riktigt – jycken lade på vikt. Så småningom kom sanningen om äventyren fram. Det var nämligen en matglad hund som hade lärt sig att bete sig som en gatuhund. Och i det omgivande kvarteret fanns det tydligen boende som förbarmade sig över den ”herrelösa” vovven och stack till den en godbit då den stod vid dörren.

Det där fick mig att fundera över den lilla vita hunden där hemma. Som jag skrivit förut i denna spalt har han lyckats rymma två gånger. Första gången hittade den bättre hälften honom med hjälp av en ung man som kände igen signalementet då han träffat henne. Den andra gången fick vi genom ett tips från polisen veta att han fanns på ett hundpensionat där han satt i en hundbur och blängde surt på oss då vi kom för att hämta honom.

Vi skulle ge vad som helst för att få veta vad han har för sig på sina eskapader. Numera är det ju så populärt att filma allting. Kanske man skulle montera en kamera mellan öronen på honom. Dock, när man tänker närmare efter faller det på sin egen orimlighet – vi vill ju inte att han stryker omkring som en uteliggarhund. Men det skulle vara intressant att se världen ur den lilla vitas perspektiv. Men också otäckt.

Tänk när man följer hans förehavanden på monitorn och han går in på en tomt där en kamphund står och väntar med fradgande käftar. Man åker med då den lilla vita springer för livet men om besten är efter vet man ju inte då det inte finns någon backspegel.

Och då man plötsligt upptäcker att han närmar sig en trafikerad väg och bilarna i kamerans blickfång far till höger och vänster. Vi vet ju att han bara brukar rusa på – han vet inte att en bil kan göra ont. Speciellt om de har släp blir det extra intressant av någon anledning. Det gillar han inte utan skall attackera dem fast han går i koppel.

Hade han haft en kamera på huvudet hade vi i alla fall fått reda på hur det gick till då hemtjänsten plockade upp honom senast det begav sig. Hur lyckades kvinnan ifråga fånga in honom. Kanske är det som med hunden i början på denna krönika – han spelade gatuhund. Hade han haft kamera hade vi kunnat se hur en godisbit sträcks fram och försvinner längst ned i bild – det vill säga in under nosen.

Just den biten är lite läskig. Följer han med vem som helst som sträcker fram en gobit? Ni vet vad man säger:

Var helst det finns godis är mitt hem. Eller som det egent­ligen heter:

Där jag lägger min hatt är mitt hem.

Men när han väl är hemma finns det inget som kan rubba hans cirklar. Vi övergick ju som bekant till vintertid eller normaltid som det egentligen heter. Vad skönt tänkte nog de flesta – då kan man sova en timme längre på söndagen.

Men det fungerar inte med den lilla vita hunden. Nejdå, man vaknade som vanligt mellan halv nio och nio – sommartid alltså – av en tunga som metodiskt gick upp från hakan över ansiktet. Det var bara att stiga upp, klä på sig och gå på morgonpromenad.

Annons: