Jag gled ned okontrollerbart

Textstorlek:

Att höga höjder inte är någonting för mig upptäckte jag tidigt. Jag vågade knappt stå på en stol för att nå någonting i skafferiet när jag var liten. Så illa är det inte idag. Men med en före detta som tjatade om att det var så tråkigt att vi aldrig åkte till någon trevlig skidort för att svischa ned för backarna så skulle han bara ha känt det jag kände den där dagen för länge sedan. Det var det första och sista dagen som jag tog mig upp för en backe och ned för en backe. Kanske är det så att vissa är födda till detta, att det ligger i generna och att vissa personer verkligen har fått en talang för att åka utför.

Att åka i spåren på marken är fint och för ett par år sedan köpte jag mig ett par nya längdskidor. Men trots den snö som har fallit över Västmanland så har jag ännu inte lyckats ta mig ut på dem. Runtom i länet finns många platser att åka på, tips på var man kan åka både utför och på längden finns på sid.17 i veckan nummer av Västmanlands nyheter.

Jag var i alla fall 13 år när det hände. På ett läger. Jag och min vän började öva i barnbacken. Det gick ju ganska bra. Men inte var jag väl redo för den stora backen?! Jo, det tyckte min vän att vi skulle prova på. Hon var pådrivande och visst kunde det väl vara roligt att komma till en högre nivå, visa att man hade utvecklats efter någon timme i barnbacken. Någon gång måste man ju bestämma sig för att ta nästa steg.

Så vi ställde oss i kön till liften som gick upp för den högsta backe som mina 13-åriga ögon någonsin skådat. Jag ska inte förneka att jag tyckte att det var ganska läskigt att åka i liften upp, men när jag väl befann mig där fanns ingen återvändo. Nog kände jag redan då att jag skulle ha lyssnat på mitt hjärta. Jag känner mig bäst själv och mina begränsningar.

Väl uppe på toppen kunde jag inte förstå vad jag just hade gjort, tjejen som inte ens vågade stå på en stol när hon var liten stod på en topp som nog säkerligen var i samma klass som världens högsta berg. I alla fall var upplevelsen som sådan när jag blickade nedåt.

Vi stod där ett bra tag, jag och min vän som varit så pådrivande i att vi skulle genomföra detta. Hon hade också ångrat sig, när hon såg hur högt upp vi faktiskt befann oss. Jag vet inte hur länge vi stod och resonerade om hur vi skulle göra härnäst. Konversationen mellan oss handlade om i fall vi skulle våga åka nedför den stora backen eller om vi skulle ta av oss skidorna och gå ned för den. Jag undrar vem som var veligast i detta sammanhang.

Till slut kom jag till en punkt där jag var tvungen att ta ett beslut. Att vela är inte bra.

Så på en sekund bestämde jag mig: Nu kör jag. Och det gjorde jag också. Jag fullkomligt gled ned för backen okontrollerbart kan man väl uttrycka det utan att överdriva. Det gick varken att bromsa sig ur eller svänga sig ur backen. Eller gick det?

Jag var tvungen att fatta snabba beslut på vägen, där jag svischade ned för backen som aldrig tycktes få ett slut. Det fanns ett vägskäl mitt i backen, skulle jag ta höger, vänster eller fortsätta rakt på? Det fanns ingen tid för att vela!

Därför valde jag att styra till vänster, där det fanns en liten lucka mellan granarna. Vad som fanns där bakom hade jag ingen aning om. Jag fick mitt dittills livs största överraskning när jag insåg vart jag hamnat: I puckelpisten. Hastiga hopp efter hopp, vilket avslut på denna färd!

Jag överlevde och jag kanske var lite modig i alla fall och en erfarenhet rikare. Men någon utförsåkning har det aldrig blivit igen sedan dess.

Cecilia Eriksson