Världsberömd – jag vet inte det jag!

Textstorlek:

Jag ville titta på Kunskapskanalen som vanligt men den bättre hälften insisterade på Melodifestivalen då det inte fanns annat att se på de få kanaler vi har. Alltså, så långt från Kunskapskanalen man kan komma. Det var länge sedan jag intresserade mig för detta program. Visst har man väl zappat förbi någon gång men ett helt program var det många år sedan jag såg. Och visst är det väl tradigt med långa transportsträckor och dötid. Först skall det röstas vilka som går vidare i samma program. Sedan skall det röstas om vilka som går direkt till final och vilka som får en andra chans.

Och de man skall rösta på skall man via något som kallas en duoapp trycka fram även om man inte har en aning om vilka de är. Vem skulle man rösta på, inte en duo så långt ögat når – bara soloartister. I programmet var det med en ung man som påstods vara världsstjärna. Jag anser mig nog vara ganska allmänbildad men här gick jag bet. Jag hade aldrig hört talas om killen. Världsberömd för mig är typ, som man säger nu för tiden, Frank Sinatra eller Edit Piaf.

Och en kille var så stor att han mer än väl fyllde ut storbildsteven. Och så kallar han sig Nano – en av världsaltets minsta beståndsdelar. Ja, det är inte mycket man begriper. Till exempel varför inte det hela kan sändas på Barnkanalen vilken alla har tillgång till. Det är väl ändå bara Bolibompa-generationen som tittar på detta, som en kolumnist i en kvällstidning uttryckte det. Vi andra kan väl istället få se en schyst rulle med John Wayne eller Nils Poppe eller nåt.

Den bättre hälften tycker jag är orättvis och klämde i med att även mina favoritartister började på något vis. Jovisst gjorde de det men den hårda vägen brukar jag svara. Det fanns inga Idol- eller Talang-program. Beatles började exempelvis på en obskyr liten klubb i Hamburg där de nötte på kväll efter kväll. Sedan blev de ”uppflyttade” till hemmaklubben i Liverpool, The cavern, där de blev upptäckta. Och ingenting kommer någonsin att bli större – alla andra kan hålla på bäst de vill.

Som väl är går det inte lika lätt att ta sig fram i elitidrotten. Här går det inte att glida på utan här är det hårt jobb som gäller. Nu tänker jag dock på riktig sport som exempelvis skidor, löpning, hockey och fotboll. Inte sådana här sporter där man åker omkring i bilar eller sitter i en vagn efter en häst. Men tiderna då skidåkarna var råbarkade skogsabetare är förbi – då de efter arbetsdagen tog på sig skidor och åkte fem mil för att samma kväll ställa upp i ett femmilslopp. Och så hem igen.

”Du bara klagar och är en bakåtsträvare” tycker den bättre hälften. Men jag tror att jag i slutänden kommer att få rätt. När klimatförändringarna har tagit ut sin rätt och vi står där utan el eller gud förbjude, internet. Ingen minns vad som är ätbart i naturen, knappt någon kan göra upp eld. Hur får man kött eller hur bakar man bröd? Matbutikerna är plundrade och vi står där med neddragna brallor. Då kommer vi att få helt nya idoler. Det vill säga de som kan utföra de nyss uppräknade sysslorna. De blir världstjärnor utan att ha blivit Kockarnas kock eller vunnit Farmen.

De blir stjärnor för att de förtjänar att bli det – med kunskaper och hårt slit.

Jan Å Johansson