Varning för halka och vattenflaskor

Textstorlek:

Hörde härom dagen om en ny mackapär som uppfunnits. Eftersom det var på radion fick man precis som då man läser en bok fantisera sig till hur prylen ser ut. Det skulle i alla fall vara en liten svart dosa som skall placeras i varje bil. Jag såg något puckliknande föremål framför mig. Hur som helst skulle prylen varna andra bilister för halka. Och det hela skall ske via gps. Hur den är tänkt att varna framgick inte av inslaget – om den skulle blinka, hoppa omkring eller innehålla en mekanisk röst som skriker ut halt, halt. Fast det vore ju jobbigt om det var på tyska, vilka bilköer det skulle bli.

Sådant får ju som vanligt mig att fundera över sakernas tillstånd eller hur man kommer på så befängda ideer. På något vis skall den fungera så att det är första bilen som upptäcker halkan som skall vidarebefordra informationen till andra bilister. Men om man nu är den första bilisten som är den som varnas för halkan, vem varnar då denna första bilist? Eller om man kör på en enslig länsväg mitt i natten i Västerbotten, vem varnar en då? Men som vanligt är väl idén med prylen att den skall användas i storstäderna.

Vi andra vet ju normalt att det är halt. Dessutom har väl de flesta bilar i dag inbyggt i bilen att temperaturmätaren varnar för risk för halka genom att temperaturen vid tre grader plus blinkar eller vid tre grader minus. Så gör det i alla fall i min bil. Dessutom blinkar en lampa med en sladdande bil så nog blir man varnad alltid. Men det är klart, de där it-människorna skall väl ha något att göra de med.

Själv brukar jag kontrollera om det är halt på det analoga sättet. Det vill säga att jag åker en bit och stannar bilen för att helt enkelt kliva ur och känna med fötterna. Prova själva någon gång. När man sitter i bilen kan det kännas som att det är hur bra grepp som helst men med fötterna känner man verkligen hur halt det är. Man blir faktiskt förvånad och tänker att här skulle jag inte ta en promenad utan broddar. Man skall inte förlita sig på tekniken. Men den här halkvarnaren jag nämnde i början på texten är inte den enda nya innovation jag hört om den senaste tiden. Som jag berättade i förra veckan bidrog den bättre hälften och jag till växthuseffekten genom att flyga till Helsingfors. Även här bygger resandet mycket på vad it-snubbar hittat på. För att få sitt boardingkort måste man följa vissa frågor på en pekskärm. Det är som att tumma på mobilen fast i större format.

Och pedagogiskt är det med ja- och nej-frågor. Inga problem således. Men då en bild med pistoler, automatvapen, handgranater och andra saker som man aldrig släpar med sig dök upp och alternativen var ja eller nej blev jag fundersam. Det var inte utan att man blev lite sugen att trycka ja för att se vad som händer. Jag menar, vilka trycker ja på den bilden? Om man gör det kommer då nästa ruta upp med alternativen ”är det riktigt säkert” eller ”nej, jag bara skojade”.

Eftersom jag tryckte nej från början får jag aldrig veta det. Dock missade jag en sak, det fanns tydligen flaskor med på den där bilden. För i rocken som jag lade i ett tråg för röntgen hade jag just en vattenflaska. Jag såg hur personalen vinkade på varandra och backade tillbaka från röntgenapparaten. En röst på bruten finska frågade om det var min rock.

När jag försiktigt halade upp flaskan med tummen och pekfingret stod tiden stilla. ”Det är bara nitroglycerin” hade jag lust att säga. Men jag avstod. Precis som jag fick göra med mitt vatten som hamnade på avdelningen för farligt gods.

Jan Å Johansson