Envisa äldre män – hunden och jag

Textstorlek:

Nu skulle man kunna börja med att skoja om räddningstjänsten i Kungsör som fick ett skarpt larm i februari men inte kunde rycka ut på grund av att ingen av de tjänstgörande brandmännen hade körkort för lastbil. I detalj hur det utspelade sig har inte framgått men man ser ju framför sig hur alla glider ned för stången, klär på sig utrustningen och hoppar in i bilen. Men ingen äntrar förarplatsen varvid alla tittar på varandra och ser undrande ut. Men det tänker jag inte skoja om.

Nej, det var ett tag sedan jag rapporterade något om den lilla vita hunden så jag ägnar mig åt det istället. Vad har då hänt? Ingenting – det är jämna plågor. Fast ändå inte riktigt. Tänk, han fyller snart åtta år och lika länge har jag rapporterat om hans förehavanden. Om nu detta stämmer med att ett hundår motsvarar sju människoår så har han uppnått den aktningsvärda åldern av 56 år. Han är dock mycket piggare än jag var vid den åldern. Fortfarande hoppar han upp i sängen som är ganska hög, med lätthet. Höjden motsvarar världsrekordet i höjdhopp – 2,45 meter.

Under de här åren har den lilla vita så klart lagt sig till med en del later såsom att exempelvis inte äta vad som helst vilket jag rapporterat om tidigare. För snart två år sedan flyttade vi till ett nytt boende där han till en början valde att ha sin sovplats i hallen bredvid skohyllan. Men den har han övergett till förmån för att ligga under en stol i sovrummet, bakom en gardin i samma rum eller i en garderob på kontoret. Nu skriver jag inte detta i förbigående för även jag och den bättre hälften tycker att en garderob är en udda plats. Där kan vi således inte stänga dörren.

I förra huset hade han sin sovplats, eller sina sovplatser, i två mjuka hundsängar – en på nedervåningen och en i sovrummet. Bädden på nedervåningen var dock den mest frekventerade. Det viktiga var ändå att han använde de dyra, surt förvärvade bäddarna. Dessa placerade vi ut i det nya huset men de har aldrig intresserat hunden sedan vi flyttade. Det kan säkert en hundpsykolog analysera men nu väljer han att ligga rakt upp och ned på hårda ytor.

Vi har någon teori om att det nya huset är varmare och att han helt enkelt söker svalka. Det förra huset var ju ändå en gammal kåk byggd på 1800-talet med allt vad självdrag heter. Häromdagen tyckte i alla fall den bättre hälften att vi skulle förbarma oss över hunden och lägga in något mjukt i garderoben. Det tog visserligen några dagar från tanke till handling för mig men i söndags letade jag upp en matta som vi haft i en husvagn. Den var visserligen lite för smal för garderoben men fick duga. För oss ja, skulle det visa sig.

För då jag gick upp på måndagen för att åka till jobbet kikade jag försiktigt in i garderoben. Där, längst in på den lilla ytan med naket golv, låg den lilla vita hunden och snarkade. Mattan hade inte fallit i god jord. Men han är väl som husse – inte särskilt förändringsbenägen. Fråga den bättre hälften då hon tyckte att vi skulle behöva nya kuddar. Jag kämpade länge emot även om jag insåg att kudden mest liknade ett taxöra. Det fanns inte mycket stoppning kvar.

Så kanske hunden och jag blivit ett under dessa åtta år. Han vill ligga hårt och jag behöver ingen stoppning i kudden. Fast visst var det skönt att den bättre hälften vann, det skall erkännas. Tänk om hunden också kunde acceptera det och ligga mjukt.

Jan Å Johansson