På väg hem efter ett år på landets mest blåsiga plats

Lars Häger från Arboga har bott i Tarfaladalen vid Kebnekaise i ett år. Han har upplevt både mörker och orkanvindar. I början på februari kom solen tillbaka till dalen. Foto: Privat
Textstorlek:

I november skrev vi om Lars Häger, 74 år, från Arboga som väntade på att övervintra i Tarfaladalen vid foten av Kebnekaise. Han hade varit på plats sedan mars månad och planerade att stanna ett helt år. Nu har snart det året gått och ja, han är kvar. Den 3 mars styrs dock kosan hemåt till Arboga till särbon, barnen och barnbarnen.

För ganska precis två veckor sedan kunde vi se på väderleksrapporterna att det skulle bli orkanvindar i trakterna kring Kebnekaise. Det talades om vindbyar på 40 meter i sekunden. Då tänkte jag på Lars och intervjun jag gjorde med honom i november då vintern precis kommit och mörkret lagt sig norr om polcirkeln.

Jag ringde härom dagen upp honom igen inför den förestående hemresan. Och han svarade på första signalen. Snabbt kunde jag konstatera att orkanen inte varit så märkvärdig i hans ögon.

– Nej, det var väl inte värre än vanligt då det blåser men visst har det blåst hårt – kring 33-34 sekundmeter har det väl varit. Man skall inte lita till väderleksrapporterna. Men det har varit som det brukar, skiftande väder, säger Lars.

Han berättar också att det inte är så mycket snö som det normalt skall vara.

– Jag hade fem trevliga ungdomar här runt nyår – de var från Stockholm, Umeå och Kiruna. De fick verkligen kämpa på skidorna då det blåste och snöade. Men på grund av att det är så lite snö fick de sicksacka sig fram bland alla stenar. Det är egentligen för lite snö för att åka skidor och här kring Kebnekaise är det ganska lite snö, det skulle behöva komma lite till, konstaterar Lars.

Vid förra intervjun i november berättade han att första snön kom den 21 september men att han ändå märker av klimatförändringarna.

Och någon om Lars vet eftersom han varit stugvärd i Tarfala i 17 år. Han har sett isfallsglaciären på platsen krympa och i fjol blev till och med Kebnekaise lägre då snön på den tidigare högsta toppen, sydtoppen, smälte.

Han har levt i månader i mörker så firade han något då ljuset kom tillbaka?

– Nej, det gjorde jag inte. Det första jag märkte av solen var då den började lysa på topparna och den 3 februari nådde de första strålarna ner i dalen där jag befinner mig. Nu är hela dalen upplyst när solen behagar visa sig.

Nu närmar sig det ettåriga även­tyret alltså sitt slut men han tycker att tiden gått fort.

– Ja, nu vill jag hem till särbon, barn och barnbarn och jag känner mig nöjd och glad.

Han tänker dock inte göra om det.

– Nej, jag har ingenting liknande planerat.

Att klara ensamheten så länge som ett år förklarar han att man gör bäst genom att bara tänka på det som är bra.

– Men visst saknar man vissa saker. En sak har jag dock lärt mig och det är att man inte behöver tillfredsställa en längtan. Här är det inte bara att gå ned till affären och det lär man sig snart. Är det något jag lärt mig här så är det tålamod då man bara har sina egna tankar att suga på, skrattar Lars.

– Men nu längtar jag efter en så enkel sak som ett blomkålshuvud med smält smör på.

Den 3 mars kommer årets första stugvärdar till Tarfala och då får Lars åka tillbaka till ”civilisationen”.

– Det skall bli roligt att få uppleva en vår i Mälardalen – det har jag aldrig gjort.