Strokedagen i Sala 2016

Textstorlek:
Annons:

Internationella Strokedagen uppmärksammades i Sala att Strokeföreningen Sala Heby stod på torget i Sala och på biblioteket i Sala och delade ut broschyrer om stroke och svarade på frågor. Vädret var fint och broschyrerna gick åt.
Lite lugnare hade vi som stod i biblioteket. Årets tema var ”Stroke har många ansikten”. Många livsöden fick vi lyssna på. Familjer och barn som har det svårt när en förälder blir sjuk, familjen och barnen glöms bort. Fruktansvärt. Trevliga och glada personer som tog emot och lyssnade på vår lilla information. En del broschyrer tog slut, det är ju så det skall vara. Solen sken från en härlig himmel och värmen ökade. Det var härligt och svettigt.

På kvällen kl. 18.00 hade Strokeföreningen en föreläsning av Mats Högback där han gav sin syn på hans upplevelse om sin stroke: Han var 55 år, var på en kickoff med sitt jobb. Han hade inte druckit något i och med att han hade bil. Han kände att något var fel efter en dragkamp då man tar i ordentligt för att vinna. Han drog sig undan med sin Ramlösa och tappade flaskan, tog upp den igen men den föll ur handen. Han drog sig då undan till en bod och satte sig och där satt han. Någon saknade honom och fann honom och sedan var karusellen igång. Ambulans och in på akuten i Västerås Han hade skyhögt blodtryck. Han är till naturen en glad, munter person och han skämtade med ambulanspersonalen och sa att han missade grillningen, så kunde dom inte köra in så han fick köpa en hamburgare åtminstone. Ambulanspersonalen tyckte ej detta var roligt Nåväl, inne på sjukhuset fungerade allt som det skulle, han hade fått en hjärnblödning, med vänstersidig förlamning som följd. Efter några veckor på intensiven blev han förflyttad till strokeavdelningen ( som är en speciell avdelning för strokepatienter ) där han skulle rehabiliteras. Han upplevde sig själv som en jobbig patient, ville göra allt men inte kunde osv. Något som var frustrerande var att läkarna, som han sa duckade och inte gav besked om vilka odds han hade att bli frisk, läkarna gav honom inte tid att fråga, utan vips så var de på språng. Rehabtiden var också kort och efter ett halvår så ringde sjukhuset och ville skriva ut honom. Som jag förstod Mats var han deprimerad tidvis. Hans arbetsgivare hade stöttat honom jättebra och det gör nog sitt.

Nu är han åter till sitt gamla jobb, på heltid. Målet är att springa ”blodomloppet” i Västerås och har börjat åter spela golf, men har lite defekter kvar i benet och lukten och

Annons: